13 maj
Då kom dagen jag aldrig ville uppleva. Fredrik hann bara komma till jobbet för att vända och komma hem till Milton så jag kunde gå över till mormor och morfar då han blivit betydligt sämre under natten. Han var lugn och fridfull, sov och andades tungt.. Vi satt där och pratade i hans rum, jag tror han blev lugn av att höra oss. Även om jag inte vet om han hörde oss. Sen slutade han andas, så skönt för honom att slippa. Jag hade med mig ett brev till honom som jag la i hans bröstficka, tillsammans med snusdosan såklart. Det värsta var när dom skulle hämta honom, att jag aldrig mer kommer få se honom igen. I förrgår skojade vi med varandra och nu finns han inte mer. Jag är glad att han fick träffa Milton, och i förrgår sa jag att han äntligen fått en tand. Han log. Sen somna han om. Innan jag skulle gå hem sa mamma att jag skulle gå in och säga hejdå till honom även fast han sov. Jag gick inte och sa "hejdå morfar" och han svarade direkt "hej hej". Det var sista gången vi sa hejdå till varandra. Mamma visste det, inte jag.
